Vad hände?

Rektorsbloggen försvann plötsligt en dag i februari. Jag har fått många frågor om vad som hände. Det här är inget "tyck synd om mig inlägg" utan bara en förklaring till vart jag och bloggen tog vägen.

Den 2 februari satt jag och Peter satt på kontoret och arbetade. Plötsligt kände jag hur det brann till i armen och att det gjorde fruktansvärt ont. Jag är van vid min reumatiska värk men det här var något helt annat. Peter som är klok sa att vi måste ringa Carina och hon gav rådet att åka direkt till Centro salud (vårdcentralen). Emmas man Mårten var snäll och körde mig och Carina dit men när vi kom in blev jag helt ignorerad. Jag hade något så fruktansvärt ont så jag skrek och jag är inte den som stället till en scen i onödan. Efter vad som kändes som en evighet fick vi komma in och jag fick en spruta som skulle hjälpa mot värken. Efter det förlorade jag all känseln i högra benet och jag ramlade ihop på golvet. Personalen beställde en ambulans till sjukhuset San Roque där jag röntgades och undersöktes. I ambulansen höll en av sköterskorna upp sin mobil med Google translate där det stod panikångest. Hon höll telefonen emot mig flera gånger och skrek på spanska att jag bara hade panikångest.

På San Roque hittade de inget fel utan bad mig gå hem. Jag kunde inte stå på benen så jag fick en rullstol men ingen hjälp att ta mig ut. Hela högra sidan var nu förlamad och jag kunde inte röra mig, Till slut fick jag hjälp av en sköterska att sätta mig i en rullstol men jag fick ta mig ut till parkeringen själv. Ika som var där fick inte gå in och hjälpa mig. 

Väl hemma igen kom mina föräldrar på besök. Sedan länge var det planerat att min mamma, pappa, mina bröder och deras respektive skulle komma och hälsa på. Det var första gången som vi alla skulle ses tillsammans här och något jag verkligen hade sett fram emot.

Tyvärr blev jag inte bättre utan Cinna och Ika följde med mig till Centro salud ännu en gång. Jag fick en spruta och de sa att jag fick boka en tid hos min husläkare nästa vecka. Jag hade fortfarande otroliga smärtor och vi bestämde oss för att åka till sjukhuset Insular i Las Palmas. Där hittade de att jag hade en godartad tumör i ryggmärgen (i nacken). Den orsakade mina neurosmärtor och slog ut högra sidan av kroppen. Jag fick stanna på intensiven en vecka men blev sedan flyttad till en rehabiliteringsavdelning.

Jag är oerhört tacksam över den vården som jag fick där även om några undersökningar var fruktansvärt smärtsamma. Rehabiliteringen gjorde att jag fick igång kroppen och nu kan stå på benen igen. Min högerhand är fortfarande utan känsel men den hoppas jag ska komma tillbaka också.

Varje förmiddag var det två timmars träning. Min sjukgymnast Pedro och arbetsterapeuten Silvia var fantastiska.

Att ligga på spanskt sjukhus är en helt annan upplevelse än ett svenskt sjukhus. Jag har helt mig själv att skylla på för min dåliga spanska och alla missförstånd. Det spanska systemet bygger på att anhöriga finns på plats och hjälper till. Vilken tur att jag har Ika! Vet inte vad jag skulle ha gjort utan henne under den här perioden. Min familj fick också hjälpa till de dagar de var här. Anhöriga ska ta med allt som behövs t. ex schampo, hudkräm, träningskläder med mera men även hjälpa till med all öppna förpackningar, servera mat med mera. När man är i sin säng får man inte ha några kläder alls, Inte ens sjukhusets kläder. Det kändes verkligen naket och jobbigt eftersom jag inte kunde ta mig till toaletten eller duscha själv. Duscha gjorde man med vatten i sängen. Så många upplevelser men tacksamheten över att jag mår så mycket bättre är stor.

Jag är även så tacksam för alla er som tänkte på mig och som skickade med tidningar och andra godsaker. På eftermiddagarna var det vila och behandling och jag är så glad över att jag hade något att göra. 4 veckor på sjukhus är en lång tid.

Ljudböcker var verkligen min räddning. Jag delade rum och dert var aldrig tyst förrän vid tidigast 01.00 och sedan kom sköterskorna till grannen varje timme. Inte mycket till sömn.

Det var en helt underbar känsla att få komma hem igen! Jag har fortsatt att träna varje dag och Ika hjälper mig med min rehabilitering. Jag började på Svenska Re men sedan karantänen kom tränar jag hemma.

Jag äter extremt höga doser av bland annat kortison så nu krävs det att jag lever på  nyttig mat. Ika fixar så att jag kan fokusera på träning, återhämtning och jobb.

När jag kom hem möttes jag av ett jättekort från alla på skolan. Som jag har saknat dem! Tårarna forsade ner och jag längtar så mycket efter alla. Den redan märkliga situationen med en plötslig sjukdom blev ju ännu märkligare när vi var tvungna att stänga skolan och sitta i karantän.

Stort tack till er alla som har tänkt på mig! Det betyder så mycket. Jag har inte haft ork att ringa eller skriva till er. Det är mycket som händer just nu men jag fokuserar på det som är positivt och gör allt jag kan för att återhämta mig så fort som möjligt.

Nu väntar jag på om jag ska opereras eller inte. Idag har jag promenerat ner till skolan med hjälp av en krycka. Det går verkligen framåt!